Jösses vad tiden går fort. Jag hann inte ens med att göra mitt fredagsinlägg. Men bättre sent än aldrig och det är precis det som det ska handla om. Mitt liv har under många år bestått av projektjobb som egenföretagare i kulturbranschen vilket innebär perioder av extremt mycket jobb där familj och vänner tyvärr får stå åt sidan för att jobbet går före. Det är slitsamt att inte hinna med det viktigaste i livet när man egentligen behöver det som mest. Men med åren har jag lärt mig att uppskatta de små stunderna som vi kan få ihop framförallt med min familj i Jämtland som är hundra mil bort. Ibland är den enda tid vi fått ihop en timme på ett café i Östersund. Då ska tilläggas att mina föräldrar bor 8 mil enkel resa därifrån. Men jag är så tacksam att vi ändå tar oss den tiden att ses. Den där timmen är så värdefull. Det skulle vara så lätt att tänka att det blir alldeles för mycket besvär för den lilla stunden, men då skulle vi ju aldrig ses. Man måste vara tacksam för den tid som ges och ta tillvara på den. Sen är det svårt att hinna med alla min vill träffa när man åker upp men man hinner det man hinner. Om det bara blir några ord i hallen hemma hos någon så är det ändå värt något.
Förra helgen han jag med att träffa några av mina bästa vänner och det är likadant där. 100 mil emellan och alla har ju fullt upp med sitt men vi brukar försöka ses när jag åker upp. Den här pandemin har ju inte gjort det enklare precis så nu fick det bli friluftsliv. En utflykt till Långforsen där vi satt i ett regnskydd, grillade Skärvångens Halloumi och småpratade om livet medan det småregnade lite. En sådan energipåfyllning det är. Det är en kort stund men ger så otroligt mycket. Så mitt tips är att försöka ta tillvara de små stunder som ges och att vara tacksam för det. Livet är för kort för att ha dåligt samvete och älta det som inte blir av.